Hej!
Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om hur det står till här nere i Uganda, nu när det snart är dags för mig att lämna Lira.
Det är med blandade känslor som jag ser fram mot den närmaste tiden å ena sidan längtar jag efter att får träffa Ami och barnen och resten av familjen, samtidigt så är det så mycket som behöver göras här och tiden är så knapp. De lokala medarbetarna säger om och om igen att jag måste förlänga min tid här minst med ett par månader till.
Att skiljas från människor som har blivit mina vänner är svårt men samtidigt något som jag var medveten om redan innan jag for. Det mesta av tiden har jag dock inte "tid" att tänka över det utan allt flyter på i en väldig fart.
Igår var jag och Jasper ute i två läger för att dela ut ett certifikat till ca 200 av våra "caregivers" som ett litet tack för deras arbete och som bevis för dem om den utbildning de fått och det arbete de utfört.
Vi besökte Obim och Appala som liger i Appala subcounty. De har på dessa platser redan börjat utlokalisera ECD verksamheten till de omkringliggande byarna. I Obim har de startat 2 ECD:er "Under the mango tree" och i appala har de startat ytterligare 8 nya ecd:er "Under the mango tree".
Det har gått ganska fort och vi visste om en i Appala som vi besökt tidigare och lovat att ge lite hjälp i form av en vattentunna på ställning och vattendunkar för att barn och vuxna i ECD:erna skulle kunna ha vatten under dagen.
Vi har nu fått beställa ytterligare 10 tunnar med ställningar och det kommer hela tiden in förfrågan om flera. Tills nu har vi delat ut ca 10 vattentunnor på ställningar och ca 30 st 20-liters vattendunkar för att kunna hämta vatten att fylla dem med.
På många platser är det en promenad på en ca 5-6 km för att hämta vatten och många gånger saknas det bra förvarings- och transportmöjligheter för vatten.
Behoven är alltid större än vad vi kan fylla.

En tragisk men belysande berättelse är den som Damaris berättade för mig här omdagen när hon och Alison kom tillbaka från ett lägerbesök. När de talade med några caregivers så var det en ung kvinna som kom fram och räckte sin ca 6 månader gamla son till Damaris och sa "ta honom", Damaris försökte lite lättsamt säga - om jag gjorde det skulle du nog bli mycket ledsen... Men modern
svarade "nej, ta honom jag kan inte föda honom och min man är en odugling (troligen alkoholist). Så snälla ta honom med dig hem..."
Även om vi önskar att vi kunde göra det ibland så är det inte möjligt men det visar på den stora nöd och svält som ändå härskar här i Uganda och andra platser i Afrika.

Nu är det strax påsk och Life Line Center har bett mig att predika där igen på påsksöndagen i den engelska gudstjänsten. (tydligen tyckte de om det förra tillfället när jag var där och har bett Pastorn att be mig komma igen...) Normen är att predika i minst en ½timme gärna mer... så jag har ett spännade uppdrag framför mig att förbereda söndagens tal.
Be gärna för mig och församlingen. Gudstjänsten börjar kl. 7 och de flesta kommer mellan kl. 8 och 8.30 varefter predikan brukar börja ca kl.9 och gudstänsten avslutas ca. kl.10 -10:30 beroende på hur länge pastorn talar.
Efter det börjar en gudstjänst på det lokala språket lou.

Snart så vänder jag kosan hemåt den 14/4 reser vi (jag och Damaris) ner till Kampala med Ugandas OC Goff Payne och kommendör Donald Odegaard (som bl.a. är chef för IES) för att den 15/4 vara med på invigningen av det nya CHQ i Kampala. Den 16/4 flyger jag sedan till London samtidigt som Damaris och Den 17/4 genomgår jag min debrifing innan jag sedan flyger hem till Sverige och landar (förhoppningsvis) ca 17:15 på Arlanda där familjen min möter upp.